från seminariet Staden - fara eller frihet för kvinnor? 20090403









Seminariet hölls på form- och designcenter i Malmö en fredagseftermiddag. Panelen bestod av Carina Listerborn, lektor i stadsbyggnad på Malmö Högskola, Sten Göransson landskapsarkitekt från gatukontoret i Malmö stad, Caroline Dahl, fysiks planerare som arbetar på Länsstyrelsen Skåne län, Daniel Persson som är arkitekt, samt Johanna Gustavsson och Malin Arnell från den feministiska konstföreningen Ja!.

Publiken bestod av från början ca 30 personer bestående av planerare, konstnärer, studenter, politiker och andra intresserade. Det var intressant att se att de flesta som hade sökt sig dit var av etniskt svenskt ursprung och kvinnor vilka verkade ha någon form av maktposition eller anknytning till ämnet i fråga. Inför seminariet hade paneldeltagarna fått frågor för att förbereda sig och varje person i panelen höll en presentation där de berättade om något projekt som de deltagit i som rör stadsplanering, offentlighet och kvinnor.

Sten Göransson sade att han tror att det är viktigt att skapa attraktiva platser för att de skall befolkas och göras tillgängliga för alla –inte minst kvinnor. Han nämnde också ett projekt som Malmö stad arbetar med, för att skapa ”bättre förutsättningar för flickor”. Carina Listerborn berättade att hon började arbeta med trygghetsfrågor i staden ur ett jämställdhetsperspektiv i slutet på 1990 – talet och att det då var något helt nytt och därför viktigt att diskutera. Listerborn sade också att hon var medveten om risken med en stigmatisering, vilket hon tar upp i sin avhandling. Daniel Persson berättade om ett projekt där han samarbetat med Monika Gora om att utforma ”framtidens park”. Han poängterade vikten av att skapa flertydiga platser istället för tillrättalagda rum med utrymme för endast en förutbestämd aktivitet. Caroline Dahl beskrev hur hon i början på 2000-talet hade arbetat med något som kallas 3R- metoden i Helsingborgs stad. Hon sa att hon tyckte att det var en bra metod då men att samhället och genusrelationer förändras. (3R står för Representation, Resurser och Realia och är en metod för att analysera och tillämpa jämställdhetspolicyn i den kommunala verksamheten, (Helsingborg stadsbyggnadskontor 2003).)

Johanna Gustavsson och Malin Arnell berättade att föreningen Ja! har gjort ett avtal där olika konstinstitutioner har fått skriva på att de ska lämna plats till feministiska konstnärer genom praktiska, ekonomiska åtgärder. Malin Arnell är också medlem i aktionsgruppen ”High Heel Sisters” och hon berättade om en performance som de hade genomfört på Sergels torg i Stockholm där kvinnor under en timmes tid uppmanades att gå med bestämda steg över torget. Det visades en bild på aktionen och den blev starten för diskussionen. Sten Göransson talade om vikten av att visa upp sig och inta en plats. Malin Arnell poängterade att också erfarenheten av att göra det tillsammans är viktig, samt att göra det med en medvetenhet. Hon berättade också att personer som inte kände till aktionen och som bara passerade blev påverkade av den.

En viktig diskussion under seminariet handlade om risken och fördelarna med att kategorisera och i det här fallet dela upp mänskligheten i män och kvinnor. Johanna Gustavsson ville belysa faran med kategoriseringen och var kritisk till en av frågorna som de hade fått, eftersom hon menade att jag, genom en av frågorna som deltagarna i panelen hade fått tilldelade, och som löd ”Finns det andra grupper än kvinnor som skulle behöva ha större tillgång till staden?”, redan hade bestämt att kvinnor var en grupp och att män därmed blev den andra. Hon menade att den ständiga uppdelningen mellan könen är en del av problemet. Caroline Dahl hävdade att kategorisering är ett problem men att det är nödvändigt för att inte se stadens användare som en enda grå massa. Däremot är det möjligt att lägga till attribut till grupperna och ta hänsyn också till andra faktorer såsom intresseområden och ålder.

Carina Listerborn föreslog att vi istället skulle utgå från rummet för att se att olika kategorier fungerar olika på olika platser. Hon ställde frågan ”Vad är rummet laddat med från början?”. Listerborn ifrågasatte också att vi är tvungna att vara på olika sätt i det privata och i det offentliga och undrade varför vi inte kan vara mjuka i det offentliga. Sten Göransson föreslog då att vi genom aktiviteter i det offentliga kan visa hur det offentliga rummet kan intas. Detta vände sig Dahl emot och hon hänvisade till sina erfarenheter i Helsingborgs stad, där hon vid en kartläggning av kulturminnesvärda platser endast fann typiskt manliga sådana. Hon hävdade att kvinnor hade intagit rummet genom aktiviteter och inte med objekt, varför det inte fanns några fysiska artefakter att lyfta fram som minnesvärda och bevara dem.

Sten Göransson framhärdade dock i att det är en förändring i rätt riktning som gatukontoret rör sig mot, genom att arbeta med aktiviteter i större utsträckning. Han lyfte fram vikten i det spontana användandet och de oplanerade platsernas förutsättningar att ge plats till oförutsedda aktiviteter.

Under seminariet diskuterades också den alltmer kommersialiserade staden och Johanna Gustavsson påpekade att kommersialiseringen stänger ute stora delar av stadens invånare och endast vänder sig till dem som kan konsumera. Hon fortsatte med att det är viktigt för kvinnor som blir misshandlade i sina hem att kunna ta vägen någonstans, till en ickekommersiellt offentlighet. Caroline Dahl lyfte fram att det kan finnas andra former än enbart kommuninitierade byggprojekt. Hon hävdade att vi har en övertro till vad samhället ska generera och skapa och att allt inte behöver planeras och regleras. Hon fortsatte med att det kan ske saker utanför det planerade, men att samhället bör ta sitt ansvar. Carina Listerborn sa då att planeringen redan har fått en mindre och mindre roll och att hon tror att det är ett problem att så mycket sker i den privata byggbranschen, som hon hävdade är extremt mansdominerad och utgår väldigt lite från ett genusperspektiv. Listerborn tyckte att planeringen behöver spela en större roll eftersom att planeringen är vårt demokratiska redskap. Dahl svarade att hon tror att också andra aktörer behöver ta plats, som konstnärer och föreningar och att det inte behöver vara en dualism mellan privat och publikt , utan att det kan bildas hybrider.

Seminariet fyllde flera funktioner på olika plan. Dels var det ett sätt att samla information och få exempel på hur det går till i planeringsprocesser och hur närvarande genusdiskussioner är på stadsbyggnadskontor och länsstyrelser. Det var också ett sätt att skapa en ”assemblage” som skulle kunna sätta igång en maskin, som den Deleuze beskriver. Det här sammanhanget skapade en mental maskin dock, som endast fungerade genom representationer. Samtidigt var det en blandning av personer som kunde låta sina olika tankar och utgångspunkter befrukta varandra och skapa ett blivande.

Händelsen i sig kan också ses som ett experiment och ett exempel på hur vi kan arbeta med kvinnor ur ett offentligt perspektiv. Sett som en performance var seminariet ett medel att ta plats i anspråk.

Det var tydligt att paneldeltagarna som arbetade med planering, hade liten erfarenhet från att arbeta med genusfrågor. Diskussionen kom ofta att övergå till att handla om demokratifrågor och tillgänglighet för alla. Flera gånger påpekades faran med att tala om att kvinnor skulle ha speciella behov och dilemmat med risken att reproducera könens binära relation kvävde stundvis debatten. Flera gånger efterlystes konkreta förslag på lösningar, både från publiken och från moderatorn. Det var naturligtvis svårt och de förslag som kom fram var dels att arbeta med genus på utbildningsnivå för framtida planerare och arkitekter, dels att skapa tillåtande platser men också att arbeta med aktioner för att skapa nya representationer av kvinnor. När Sten Göransson föreslog aktioner som en metod blev han ifrågasatt av Johanna Gustavsson. Hon påstod att könsordningen är strukturell och därför måste lösas som ett strukturellt problem. För konstnärer är aktioner och performance dock en bra metod, hävdade hon, varför jag tolkar henne som att just Göransson med sin yrkestitel inte bör arbeta med den sortens strategi.